vinmorsa

Jag har insett att jag är SÄMST på att bråka.

Det börjar med att man går och funderar på något som känns lite smått irriterande. Sedan tänker man lite mer och lite mer och det känns allt mer irriterande. Tillslut tänker man att okey, jag måste nog ta upp det här. Man förväntar sig då resultatet...-Jag förstår, förlåt. Följt av pussar och kramar

Man tar upp saken lite fint och försiktigt, men vad händer. Responsen blir tystnad och total oförståelse och plötsligt är den andra parten irriterad på mig!!! Vad hände här? Det var väl inte JAG som var det irriterande momentet?

Situationen går tillbaka till att jag tänker MYCKET irriterad, börjar analysera om jag verkligen hade rätt i min sak. Plötsligt har det vänt till att jag grubblar på det hela och blir mer och mer övertygad om att jag kanske hade fel och till slut så blir resultatet att jag säger -Hoppas allt är lugnt och kramar och pussar.

Men i bakhuvudet så ligger det fortfarande kvar ett litet irritationsmoment som säger att jag hade lite rätt.

Jag har ju alltid rätt så varför är jag så dålig på att bråka???

Önskar att jag var lite mera bitch i vissa situationer.