vinmorsa

Min son är i den fantastiska åldern 8, närmar sig 9.
Det verkar här som att han kommer till en punkt i sitt liv då han söker hitta sin identitet.

Jag har alltid försökt uppmuntra honom till att vara sin egen, vilket jag tycker är viktigt. Men jag börjar tro att jag kanske bara gör honom mer förvirrad.

Nu börjar han få ett dilemma kring hur han ska klä sig.

Jag måste säga att han alltid har varit lite av en perfektionist men på ett udda sätt. Strumporna måste sitta perfekt slimmade utan knölar i skorna. Men sedan spelar det ingen roll om det är rudolf med röda mulen på trumporna, vilket var fallet den här morgonen.

Här försöker jag ge honom ett par schyssta Puma-strumpor men icke. Vi tar de med Rudolf på istället för de snygga strumporna är knöliga...suck...

Samma sak gäller byxor. De måste sitta perfekt. Får inte vara för stora, för trånga eller för långa. Och man kan inte vika upp för långa byxor för det passar inte hans idé om hur ett par byxor ska sitta.

Så hur ska ett par byxor sitta enligt min son?

Gärna mjuka byxor (mysbyxor). Dra upp dem lite för långt så att de sitter strax över där vi andra tycker att midjan befinner sig. Det är bra om de slutar strax över ankeln för då finns det ingen risk för att de är för långa.

Alternativt kan man stoppa in dem i strumporna (det är ju ändå lite inne), men observera att det måste vara exakt symmetri mellan hur de instoppade knölarna ser ut på varje ben. Gärna instoppade i ett par Rudolf strumpor så är det perfekt.

Nu gick jag och köpte ett par nya fina byxor åt min son igår. Ganska mjuka men ändå lite finare byxor.

Jo de var väl helt okey enligt sonen. Men lite stora i midjan så det suckades en del. Det bästa var dock att man kunde vika upp byxorna och knäppa dem, som capribyxor. Perfekt, jag hade tänkt till där.

Så sonen klädde på sig sina nya byxor, drog upp dem lite för högt i midjan och vek upp benen på dem. Satte slutligen på sig Rudolfstrumporna och drog upp dem så att de satt slimmade på vaderna. Ni vet som gubbar sätter på sig strumpor.

Jaja han var nöjd men på nått sätt känns det som att han kanske passat bättre in när jag växte upp under 80-talet.

Och jag är faktiskt lite stolt över att min son har integritet :-)